måndag 18 november 2013

Att överleva en klassresa

Tillskillnad mot vad man kan tro är inte handduk* det enskilt viktigaste att ta med för att överleva en klassresa. Hemligheten är nöd-choklad.


Det är oumbärligt när blodsockret sjunker och man står och studerar operahusets tak medan ens lärare pratar om problemen med att de stora kostnaderna för att driva den har lett till att flera småteatrar lagts ner och man själv mest undrar vad som hände med att vi skulle haft lunch för en halvtimme sen.


När dagen ägnas åt att hoppa in och ur en buss och där emellan gå in i byggnader och sätta sig och skissa och man har tagit med sig lunch bestående av mackor med jordnötssmör och en person i en klass är väldigt allergisk mot jordnötter och man således måste äta ute i snålblåsten.


Även när man tar metron ut till Ørestad, passerar Bella Centre och får lite dåliga vibbar från klimattoppmötet COP15, funderar över det smått surrealistiska i att bygga upp ett helt område i ingentingen med spexiga byggnader och stort shoppingcenter men när det väl är dags för lunch så råkar man befinna sig allra längst ut där den enda existerande restaurangen erbjuder mat från 200 ddk.



* En handduk, står det, är utan all konkurrens det mest användbara föremål den instelläre liftaren kan ha med sig. Å ena sidan har den stort praktiskt värde – man kan svepa den om sig när man reser över Jaglan Betas kalla månar, man kan ha den under sig när man ligger i marmorsanden i Santraginus V:s soldränkta stränder och inandas de mättade ångorna från havet, man kan dra den över sig när man sover en natt under de röda stjärnor som lyser så starkt över Kakrafoons ökenland, använda den som segel på en liten flotte nedför den väldiga, långsamma floden Moth, doppa den i vatten och använda den som tillhygge i slagsmål, svepa den runt huvudet för att skydda sig mot giftiga gaser eller mot en blick från den Dreglande Dånfinken på Traal (ett osannolikt enfaldigt djur; det tror nämligen att om du inte kan se det, kan inte det se dig – ett verkligt dumt djur alltså, men mycket mycket glupskt), man kan vinka med sin handduk som nödsignal och slutligen torka sig med den om den fortfarande är tillräckligt ren.

Å andra sidan, och det är än viktigare, kan en handduk ha ett oskattbart psykologiskt värde. Om till exempel en kloss (kloss = fastboende; icke-liftare) upptäcker att en liftare har en egen handduk tror han av någon anledning automatiskt att liftaren också innehar tandborste, tvättlapp, tvål, en burk med skorpor, fältflaska, karta och kompass, snören, myggspray, regnkläder, rymddräkt, etc, etc. Det blir då så mycket lättare för klossen att låna liftaren någon av dessa eller ett dussin andra artiklar som han händelsevis råkat ”förlora”? Klossen kommer att tro att en man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå vet var han har sin handduk, en sådan man är någonting att räkna med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar